M O Þ I R
T U N R I D O R
Hören mig Heid, du som högt på himlen far,
trenne gånger bränd, och ändock finns du kvar.
Hören mig moder, till onda kvinnors dåd,
du som rider stav, och känner varje tråd.
Is, Is,
Is, Is.
Hören mig varg, du som ond till sinnet går,
du som brukar trolldom, och ständigt vållar sår.
Hören mig tunrida, som talar falska ord,
den tionde jag sjunga, så fly nu från vår jord.
Is, Is,
Is, Is.
U R D
Tre, ur salen komna är,
de, som mången tråd är kär,
Tre, som står asken när,
de, som ödet mitt uppbär.
Kom säg mig Urd ,
vad ni nornor dölja,
Allt som ske, Liv och ve,
Min lott.
Kom säg mig Urd,
Vad ni nornor dölja,
Skapt av tre, nog jag se,
askens ve.
Tre, vid fålens stora fot,
de, som vårdar ättens rot.
Tre, ingen står emot,
de, som råder dödens bot.
M O D E R S T Å R A R
Säg mig fagra moder, skall du stå mig bi,
genom sorgens floder; genom plågeri.
Säg mig fagra moder, skall du hämnas när,
jag vid gudars stoder, dömd till döden är.
Nog skall modern gråta, genom sorgens sed,
Men ej hon förlåta; hämnden äro ed,
Nog skall modern gråta, blod till blod skall bli,
Men på kinder våta, sorgen skall förbli.
Säg mig arma kvinna, du som givit tröst,
du som mig besinnat, med din ljuva röst.
Skall du hämnden kräva, för min arma död,
nog skall dådsmän bäva, för en moders nöd.
Nog skall modern gråta, genom sorgens sed,
Men ej hon förlåta; hämnden äro ed,
Nog skall modern gråta, blod till blod skall bli,
Men på kinder våta, sorgen skall förbli.
D I S A R
Ni som vakar över ätten, bortom hem och härd,
Ni som rider längs med slätten, bortom denna värld.
Ni som korar oss som falla, höjandes en skål,
När vår fader gladlynt kalla, oss till Valhalls bål.
Ni som skapat mången moder, som till världen gav.
Ni som tagit mången broder, hädan till sin grav.
Ni som korar oss som falla, Höjandes en skål,
När vår fader gladlynt kalla, oss till Valhalls bål.
D E N K Ä R L E K S O M V I G A V
Säg mig vad trohet är, O, låt mig ack förstå,
Du som mitt hjärta bär, och snart till döden gå?
Må Surturs eldar se, den kärlek som vi gav,
Må Surturs eldar se,vad vi är gjorda av.
Nog skola dödens horn, mig givas vid min vrå,
Men lysa skall ett torn, och kärleken bestå.
Må Surturs eldar se, den kärlek som vi gav,
Må Surturs eldar se, vad vi är gjorda av.
M O T H E R
W I T C H E S
Hear me Heid, thou who flies upon the sky
thrice burned, and yet you remain,
Hear me mother of the deeds of wicked women,
thou who rides the staff and knows every thread.
Ice, Ice,
Ice, Ice.
Hear me wolf, thou who walks evil at heart,
thou who practice witchcraft, and persistently causes wounds,
Hear me witch, thou who speaks false words,
the tenth I sing, so now begone from our soil.
Ice, Ice,
Ice, Ice.
U R D
Three, arrived from the hall,
those whom many threads hold dear.
Three, whom cherish the ash,
those whom carries my destiny.
Come tell me Urd,
What thou Norns hide,
All that will come to pass, life and woe,
my fate.
Come tell me Urd,
What thou Norns hide,
Born of three, alas, I see,
the woe of the ash.
Three, by the great foot of the horse,
those who nurture the root of the family.
Three, none can resist,
those who govern the cure of death.
M O T H E R ‘ S T E A R S
Tell me fair mother, will you stand by my side,
through the floods of sorrow; through torture.
Tell me fair mother, will you avenge me when I,
by the pillars of the gods, stand condemned to death.
Alas, the mother shall cry, through the rites of sorrow,
But she will not forgive, vengeance is the oath,
Alas, the mother shall cry, blood shall turn into blood,
But on wet cheeks, the sorrow will remain.
Tell me wretched woman, you who gave comfort,
you who made me come to my senses, with thy sweet voice.
Shall you demand vengeance, for my miserable death,
Alas, the perpetrators shall tremble, for a mothers distress.
Alas, the mother shall cry, through the rites of sorrow,
But she will not forgive, vengeance is the oath,
Alas, the mother shall cry, blood shall turn into blood,
But on wet cheeks, the sorrow will remain.
D I S I R
You who watch over the family, beyond home and hearth,
You who ride along the plain, beyond this world.
You who chose us about to fall, raising a toast,
When our father joyfully calls us to the pyre of Valhall.
You who created many a mother, who gave to the world,
You who took many a brother, away to his grave.
You who chose us about to fall, raising a toast,
When our father joyfully calls us to the pyre of Valhall.
T H E L O V E T H A T W E G A V E
Tell me what loyalty is, Oh, let me understand,
Thou whom carries my heart, and soon will venture into death?
May the fires of Surtur see, the love that we gave,
May the fires of Surtur see, what we are made of.
Alas, the horn of death, shall be given where I stand,
But a tower shall be enlightened, and the love remain.
May the fires of Surtur see, the love that we gave
May the fires of Surtur see, what we are made of.
F A Þ I R
J A K T E N
Vakna nu Oa och rid,
Vakna nu Oa och skrid,
fram över nattdunkla vrår,
tills du den skyldiga når
Vargen som bringat oss nöd
vargen som bringat oss död
bliva ditt offer till fröjd
När han i trädet är höjd.
Y G G D R A S I L
Hell dig du gamle Thul, som växa och gro.
Hell dig du gamle Thul, som inom mig bo.
Du som till brunnen gav, och sinnet berör,
du som bemästrar stav, och alltid mig hör och skådar.
Yggdrasil, Yggdrasil, Yggdrasil, Yggdrasil.
Hell dig du gamle Thul, som fäderna bjöd
Hell dig du gamle Thul, som giver oss stöd,
du som oss livet ge, vid resandets slut,
du som oss bringar fe, när helvägen hem oss vaggar.
F O S T E R S O N E N
Sen är timman liden, ack en ålderns höst,
mången vinter skriden, ensam utan tröst,
gamle kungen skänkte, gåvor jag höll kär,
men hans son de dränkte, ack mig tiden tär.
Säg mig fosterfader, vad du kräver än,
Säg mig fosterfader, när jag finner hem.
Sen är timman liden, ack en ålderns höst,
mången vinter skriden, ensam utan tröst,
Arma Hel mig finna, ty dit längtan gå,
men ej jag försvinna, av Sigfaders strå.
Säg mig fosterfader, vad du kräver än,
Säg mig fosterfader, när jag finner hem.
H E L , J A G V E T M I G V Ä N T A R
Tårar jag fälla, bålet jag bränt,
till fäders källa, älskad nu har vänt,
jorden min rämnar, skyn faller ned,
asken den jämrar, horn hörs över hed.
Hel mig bida, dit jag gå,
dit jag skrida, fäder nå.
Vården min rymma, fylgjan mig flyr
sinnet mitt skymma, Hugin bortåt styr.
Hör hornet ljudar, i norr ett kall,
ätten med gudar, sjunger från sin hall.
Hel mig bida, dit jag gå,
dit jag skrida, fäder nå.
H E M K O M S T
Upp stiger solen, ifrån nord,
gyllankam galer högt,
åter det växa ifrån jord,
utanför ättens port.
Bjuds på en dryck av fager mö
värms av ett vackert bål,
kring mig jag höra fäder strö,
året och fridens skål,
Til Árs ok friðar!
bort flyr mörker, ljuset bidar,
fé, fé, fé
Til Árs ok friðar!
bort flyr mörker, ljuset bidar,
fé, fé, fé.
Ben bliva ben och blod blir blod,
kött bliver åter kött.
Åter jag finna gammalt mod, leva skall det som dött.